Strindberg om ZOG

[Engelbrekt Svensson]

Om Underklassen visste...

Om Underklassen (och medelklassen) visste vad Samhället är, och vad Överklassen är.

De undre ana det ibland, när de väckas ur sin slummer, men då stirra de sig återigen blinda på den ekonomiska fördelen, och glömma, att det finns andra tryck uppifrån, som håller de undre i osynliga kedjor.

Folket (vi veta nog vad ordet betyder) får mottaga lagar stiftade för dem, eller rättare mot dem, uppifrån, det veta de. Men allt vad de tänka, själva tankelagarne äro stiftade däruppe; alla läroböcker äro först godkända av Styrelsen innan de få begagnas.

Och läroböckerna äro mycket lärorika att se på. Enkla saker, göras svårfattliga, liksom om kommittén, av en omedveten instinkt, ville göra Mandaringraden så otillgänglig som möjligt.

Och synpunkten på hela lärdomen är en enda. Allt för de övre obehagligt undanhålles eller förtiges, och ve den som lyfter på slöjorna.

Somliga vetenskaper äro rent monopol. Dem känna vi!

[align=center]*[/align]

Om Underklassen visste vad Överklassen är! De sammanhållas av intressen de kalla heliga; utan yttre organisation synas de känna varandra på lukten som blinda; de likna ett frimureri med grader, hemliga signaler, avgifter, fonder. De stifta vissa lagar, som de sätta sig över, de äga hemliga undantagslagar som de begagna till sin fördel. De disponera statsmedel, som de låta votera sig under andra titlar än dem som skulle röja användningen.

De behärska allt andligt liv, religionen inbegripen, som de vända till sin fördel.

De beskydda Vetenskap, Konst, Litteratur, till och med Musik och Sport (Lek); de utdela belöningar och skymfar, endast från en synpunkt: Om du vill falla ner och tillbedja – mig, oss, och de våra.

Gör du icke det, så duger icke ditt verk, det må vara aldrig så gott.

Under sådant beskydd, som dock skyddar för berättigad kritik, kan ingenting växa och trivas, ty där fordras en viss frihet.

Historien blir det låga smickrets äreminne, dramat blir hovdrama, lyriken födelsedagsvers, eller ock, börja skalderna av fruktan för ett farligt innehåll att skriva om bagateller, tala om annat, helst om ingenting, och som Akademister bli de ett slags litteraturens hovjunkare, men med rang och auktoritet.

August Strindberg: Om Underklassen visste...

En Blå Bok III-IV, sid 1631-1632 (Samlade Verk, nr 67)

[Engelbrekt Svensson]

Studs!

[Kapten Haddock]

Ursäkta men vad är ZOG. Fö har Strindberg helt rätt om än något arrogant uttryckt.

[kniebolo]

Ursäkta men vad är ZOG. Fö har Strindberg helt rätt om än något arrogant uttryckt.

ZOG är väl den Evige Juhuden...Zionist Occupation Government.

[Kapten Haddock]

ZOG är väl den Evige Juhuden...Zionist Occupation Government.

hej knibbe. Vad har ZOG med S. Text att göra?

[Engelbrekt Svensson]

Se nästa inlägg: Frank Zappa om ZOG!

[Åsiktaren]

August Strindberg skrev ju ett ganska intressant kapitel om judarnas historia i Sverige i sin bok om den svenska historien.
Trodde det var det vi skulle få läsa.

[Engelbrekt Svensson]

August Strindberg skrev ju ett ganska intressant kapitel om judarnas historia i Sverige i sin bok om den svenska historien.
Trodde det var det vi skulle få läsa.

Strindberg har några beska kommentarer om judarna på andra ställen också, bland annat i Röda rummet (Moses Smith = Bonniers) och i Det gamla riket, om jag minns rätt. Lägger ut dom någon gång framöver, vid lämplig tidpunkt.

[Engelbrekt Svensson]

Två artiklar av August Strindberg som anknyter till det första inlägget i denna tråd.

De finns att läsa på sid 148-156 i "Essäer, tidningsartiklar och andra prosatexter 1900-1912" (Samlade verk 71).

Strindberg ligger i dessa tre artiklar nära min egen ståndpunkt som jag kallar radikal, folklig nationalism (RAFN).

Möjligen kan Tolstoj också kallas radikal, folklig nationalist. Det är för mig ointressant. Håller med August när han i ett brev 1886 skriver så här om Tolstojs Krig och fred: ”Men kan någon uthärda detta eviga dampladder! Och man måste föra protokoll öfver denna massa personer.” (Sid 279 i ovanstående bok).

Detta omdöme gäller inte bara Tolstoj utan samtliga ryska författare.

--------------------

[size=medium]Tolstojs demokratism.[/size]

– Hur kunde denne greve och officer, denne rike godsägare och berömde författare vara demokrat eller känna sig i frändskap med de arbetande klasserna?

– Jo, han var född med blygsel och rättskänsla, ehuru denna hans bättre natur blev undertryckt i de dåliga kretsar han umgicks och av de släktingar, som uppfostrade honom. Och han blev först lik de andra. Under krigen, som officer, festade han, medan soldaten for illa; och som godsägare med 700 underhavande, förstörde han i huvudstaden och i utlandet vad hans bönder knogat ihop. Men en dag vaknade han och började reflektera över tillvarons ändamål och samhällets beskaffenhet. Han kunde icke tänka sig att ändamålet med hans tillvaro endast bestod i festa; han jämförde den onyttiga salongspöbeln med de oumbärlige därnere, som arbetade – och i lön fingo halvsvält och förakt. Detta förakt för de nyttige fann han mest upprörande av allt, och nu började han närma sig sina underhavande. De voro honom först frånstötande, emedan de hade andra vanor än han; deras misstänksamhet sårade honom, ty de trodde att han var en demagog, som ville begagna folkgunst för att vinna makt. Till gengäld sökte de begagna honom, spelade fattiga för att komma åt en sup, bedrog honom på arrendet, och bet i handen, som räckte fram gåvan. Men alla dessa fula egenskaper hade han funnit hos odågorna där uppe i ännu högre mått, och tjuveriet särskilt var långt utvecklat hos hov-pöbeln, och ämbets-mobben; och officersståndet bestod bara av rövare. När han kom sina underhavande närmare, fann han hos dem värdefulla egenskaper, som saknades totalt hos de övre. För det första kunde samhället icke äga bestånd utan de arbetande klasserna, under det att samhället skulle trivas mycket bättre utan ohyran däruppe som icke allenast var överflödig utan rent av skadlig. Och det fanns hos underklassen, utom det sunda som följer arbetet och uppfyllda plikter, ett heligt berättigande, en oförfalskad känsla av rätt, en stilla undergivenhet under Försynens vilja; de kunde även såsom barn glädjas åt en småsak, en vilostund, en dans, en bägare.

Då börjar han arbeta själv med kroppen, både för att hedra deras arbete, för att uppfylla en av människans första plikter, och för att hålla hälsan i stånd. Salongslivet hade han tidigt genomskådat, med dess ihålighet, ränker och uselhet. Han gjorde sig nu till folkskolelärare, skrev abc-böcker och undervisade i räkna, läsa och skriva. Det gick bra en tid; men när han upptäckt, att historien var bara en enda stor förfalskning, skriven av överklassen och censurerad av hoven för att hålla respekten uppe från underklassens sida, så tog han fatt i Konungaböckerna och började läsa dem på sitt vis. Men när han nu rörde vid den heliga Ryska Historien, då kom gendarmerna – Historien och Gendarmerna ha alltid hört tillsammans!

Den religiösa kris som går parallellt med Tolstojs första demokratiska skede var rent ortodox (grekisk); han tog det som förelåg, men gick likväl direkt till Evangelierna. Där lärde han, att mänskorna icke hade rätt att förakta någon, därför att han var sämre klädd, hade grövre händer, talade landsmål. Den föraktlige däremot, var den rike lättingen, antingen han ärvt, förvärvt eller skojat sig fram till arbetsfri inkomst, en ställning eller en utmärkelse.

Men han hade även läst om frid på jorden, och som han själv sett krig på nära håll, så börjar han undra om det är rätt att göra krig.

Om två individer råka i tvist, så få de icke slåss, utan skola söka fredsdomaren. Om två kommuner skära ihop, så måste de söka domstol men få icke slåss. Om två provinsers intressen bliva stridiga, så få de icke förklara krig, utan de måste ingå till ministeriet och begära skiljedom.

Men – om två nationer börja kivas, då få de slåss, fastän de hålla diplomatisk kår, konsulater och utrikesministrar.

I »Krig och Fred» avslöjar Tolstoj fullständigt Krigets hemlighet. Alla krig äro förevändningar. När det börjar spänna för hårt nerifrån, så att överklassen hotas, så är ett krig räddningen Nu tutas patriotism, fäderneslandet är i fara, den nationella äran står på spel o.s.v. Men nu kommer en gyllene tid för de övre i synnerhet militären, mest officerarne. Spelskulder betäckas genom brandskatt, kassabalanser trollas bort i krigskassan, leverantörer bli rika, och officerarne vinna befordran och ordnar – vilket tyckes vara huvudändamålet med kriget. Under tiden har underklassen det sämre än vanligt. Varje uttryck av missnöje kväves av krigsmakten och straffas som förräderi mot – fosterlandet. Handel och yrken förstöras, åkrarne trampas ner, inkvarteringar och penningutpressningar bli lagliga – den manliga befolkningen gallras, så att bara svaga och krymplingar bli kvar.

Alltså kriget också en överklassinrättning!

Men från Kristi Evangelium hämtar Tolstoj ännu en lära – om straff och förlåtelse.

När jag första gången läste att Tolstoj ville ha bort domstolar och fängelser, så blev jag rädd, och låste mina eljes öppna bordslådor. Men när jag sedan fick läsa om Nils Quidings Slutlikvid, där han, i Det nya Samhället, dock! ansåg skammen att bli ertappad vara nog för att rätta en vilsekommen, och att opinionen ensam utgjorde straffet, så började jag också undra om det var så illa menat med strafflösheten. Villkorlig dom heter ju första steget, och som är nödvändig, då det finns överilning, och då det finns ögonblick då sinnet rinner på, alltid på goda grunder. Men sedan borde följa: straffet, rent abstrakt tillämpat. Den skyldige, dömd, skulle stå under lagens skydd; hans person skulle icke degraderas genom rättstjänarnes visade missaktning. Den som får straff, han är upprättad genom lidandet, och när han kom ut, skulle han behandlas bättre, än de – som gå lösa, ostraffade.

Detta vore kanske innersta meningen i Tolstojs paradox om domstolars avskaffande. Vi brukade förr formulera denna motsägelse i det kristna samhällets rättsväsende: »Dömer icke, så varden I icke dömde» – såvida I icke avlagt examen till rättegångsverken. Ty då fån I döma – till och med till döden!

*

Tolstoj var ingen demagog. Han smickrade icke »folket», för att vinna något; han sade dem tvärtom alla deras fel; han »älskade» dem väl svårligen; endast hans rättskänsla hade vaknat; överflödet plågade honom som ett ont samvete, och hans sista vilja var den, att jordagodsen skulle återställas till de rättmätiga ägarne, emedan jorden endast fått sitt värde av brukaren.

Tolstoj var radikal demokrat, som Nils Quiding. »Den nuvarande samhällsorganisationen är intet annat än en härd för korruption och lögn.»

»Alla äro medvetna om det abnorma i detta tillstånd; man skulle vilja dölja och gömma det, men man kan det icke.»

»Det allmänna skrymteriet har till den grad genomträngt alla samhällsklasser, att ingenting numera förmår väcka harm hos någon.»

Social-Demokraten 24. 12 1910

--------------------

[size=medium]Tolstoj
och
Den Lärda Överklassen.[/size]

När Tolstoj hela sin ungdom och mannaålder grubblat över sin tillvaros ändamål, tog han sig slutligen till att begrubbla samhällsinrättningen. Han hade med sin rättskänsla alltid funnit det hela vara något galet, men hans medfödda människovänlighet gjorde det svårt för honom att tro det samhällets missförhållanden uppstått av elakhet, fastän det såg bra elakt ut. Han läste de nya böckerna, och inbillades att samhället var en organism, ett slags växt eller djur, och att det utvecklat sig med naturnödvändighet efter vissa lagar, om kampen för tillvaron, den starkares och lömskes rätt o.s.v. Med ett ord: Det, som nu var, ägde bestånd på grund av lagar, och det kunde icke vara på annat sätt, alltså berättigat. Dessa konsekvenser av utvecklingsläran förde, egendomligt nog, till det konservativa och reaktionära: »Det är bra som det är» efter som det utvecklats hitåt; och Tolstoj blev först förtvivlad, då den moderna vetenskapen lett honom rakt åt höger, och han bekämpade nu 1870-talets nihilister, som ville förstöra det så högt »utvecklade» samhället med dess beprisade kultur.

Men efter den första religiösa kris han genomgick, fick han en annan syn på saken; och när han nu upptäckte att det kristliga samhället var rent antikristligt i praktiken, så blev han vild. »Samhället är ingen organism, i vilken de enskilda människorna ingå såsom delar av ett organiskt helt... Denna teori tjänar till stöd för den nuvarande klass-skillnaden, arbetsdelningen, med ett ord det moderna samhällstillståndet. Genom att betrakta sig som medlem av samhällsorganismen uppfattar den enskilda sina handlingar, vilka han som samhällsmedlem utför, såsom riktiga, huru omoraliska och orättfärdiga de i och för sig än må vara.» Och »för att förblinda majoriteten (underklassen) har minoriteten (överklassen) uppfunnit den fabeln».

Nej. »Samhället är grundat på egoismen, det onda, våldet, och därför bär det inom sig fröet till sin undergång!» (Efter J. Stadling.)

Dit, fram till nihilistprogrammet, leddes Tolstoj av kristendomen, under det att utvecklingsläran fört honom till den besutne högern. Icke ens landets lagar kunna vinna hans aktning, ehuru hela samhället är grundat på dem. »Ingen tror på lagarnes rättvisa; man föraktar dem, och underkastar sig. De gamle, som trodde, att lagarne utfärdats av gudarne, lydde dem villigt, men vi som veta att lagarne äro resultat av härsklystnad, vinningslystnad och partiintriger, kunna ej tro på deras rättvisa...».

Alltså: det hela en fabel och en uppfinning. Samhället en »uppfinning» av överklassen för att hålla underklassen under sig; eller så här: en uppfinning för att komma ifrån arbetet, det kroppsliga nämligen, som är sämst avlönat och minst aktat.

Jag erinrar mig nu hava skrivit någonstans om en som håller föredrag »Om Arbetets Ära» och börjar ungefär så här: »Arbetet har som bekant i alla tider varit föraktat; det är alltså ingen ära att arbeta (med kroppen).»

Det är ju upprörande för människan att tänka sig leva i en omgivning som bara består av skurkar, vilka lura på varandra för att kunna kravla sig själva upp och trampa de andra ner, men för Tolstoj är sakförhållandet alldeles klart. Och redan vid universitetet genomskådar han det sveket, som kallas Högre Undervisningen eller på hans språk: Lärdomens Tempel. Vetenskapens tjänare, dessa föregivna mänsklighetens frälsare, voro också överklassens drängar och parasiter. Till exempel de som skriva historia! »Historia är ingenting annat än en samling fabler och värdelösa notiser. ... Alla data och fakta uppradas och sammanpassas efter en viss, av historie-skrivaren uttänkt plan.»

När han längre fram i livet börjar undervisa folket, så har han även fått sina misstankar på den lärda överklassen, som slungar ut sina gissningar och fordrar ofelbarhetsförklaring. »Bekänn mina läror! eljes får du icke diplom!» Därför säger Tolstoj i sina »Allmänna föreskrifter för läraren»: »Ni bör undvika alla slags definitioner, klassifikationer och allmänna regler. Alla våra läroböcker bestå just av detta och äro därför alldeles odugliga som undervisningsmedel.»

»Vid undervisning i naturvetenskaperna undvik klassifikationer, hypoteser om organismernas utveckling ... men giv lärjungen en så stor inblick som möjligt i de olika djurens och växternas liv.»

»I kosmografien bör ni undvika dessa för nutidens pedagoger så kärvordna förklaringar över solsystemet och jordens rotation ... Undvik att nämna de så ofta omtalade, av vetenskapen vunna resultaten, t.ex. huru mycket jorden väger, av vilka ämnen solen består, huru växten och människan skapas ur cellen, eller vilka märkvärdiga maskiner människosnillet uppfunnit. Ty ej blott, att läraren härigenom ingjuter hos lärjungen den tron, att vetenskapen kan uppenbara för människan en mängd hemligheter, – – utan alla dessa nakna fakta komma att verka skadligt genom att de vänja barnen att blint tro vad de ej kunna förstå.»

Detta var Tolstojs reaktion mot överkulturen, det lärda snobberiet och även det litterära. »Blott ett språk som folket talar och som giver uttryck för varje tanke är mig kärt ... Låtom oss alltså stiga ned ... Men detta ’dit ned’ det är just till folket, till det nationella. Försök blott att säga något osunt, pråligt och överflödigt, och språket skall uppresa sig däremot. Vårt litterära språk saknar ryggrad, och det tillåter er att prata vad smörja som helst ... Men jag älskar det klara, sköna och måttfulla.» (Efter Birukoff)

Tolstoj hade nu kommit fram till Rousseaus ståndpunkt, när denne skrivit sin avhandling om Vetenskaperna och Konsterna, som handlade om Överkulturens (icke kulturens) fördärvliga inflytande. Men dit hade vår Swedenborg också kommit, förut, efter 1745, då han övergav naturvetenskaperna. »Vetenskaperna äro moln, som dölja ljuset», menar Swedenborg. »Våra böcker äro falska, emedan de blott äro fragmenter ... Filosofer äro huggormar, basilisker, äspingar, hemorrojder och flygande ormar; lärde män äro häxmästare och charlataner» (Emerson).

Tolstoj kom så långt att han ansåg sitt skönförfatteri som syndigt, och när hans närmaste beklagade att han förfelat sin livsuppgift: konsten, så svarade han: »Jag tror, att det är varje människas plikt att arbeta för andra, vilka behöva hjälp, och att åtminstone under en del av dagen arbeta med sina händer. Det är bättre att arbeta för och med den fattige i hans egen sysselsättning än att syssla med något högre och måhända mera lönande slag av arbete, t.ex. intellektuellt arbete ... Om ni endast sysslade med edert högre intellektuella arbete och gåve den fattige inkomsten, såsom om ni gåve en allmosa till en tiggare, bidroge ni blott att ... bibehålla och stärka klass-skillnaden mellan er och dem som mottoge allmosan: ni skadade hans självaktning och självtillit.»

Klass-skillnaden! – Antaget att samhället icke uppstått genom medvetet, överlagt skurkstreck, så ligger dock en inneboende, omedveten strävan i den onda människonaturen, att avskudda sig det vanärande kroppsarbetet, att kliva opp på en skrivarstol och doppa pennan i bläck. Därmed följer det sorgliga, att varje underklass uppfostras till överklass-aspirant, av föräldrar och lärare. Man läser i skolan, icke för att lära sig nyttiga saker, utan för att bli mandarin. Och vid universitetet råder nådavalet. Det är nämligen icke heller där blotta kunskaperna som ge examen, utan det är den rätta tron, på Dem! Tron att de Bästa, De Rättänkande sitta där uppe, och arbeta för folkets väl (med bläck och penna); och att de Oumbärlige därnere äro Sämre Folk Tolstoj trodde icke på detta som student, och därför blev han »entledigad» från universitetet, trots sina goda betyg. Han hade sett studentproletären, vilken levde som parasiter och genom sökande av matnyttiga fina bekantskaper letade sig väg till arbetsfri inkomst vid den Stora Bläcksjön.

Och likafullt »de företräden, som universitetsdiplomen skänkte, betydde mindre än intet inför de företräden, som börd, rikedom och förbindelser medförde. Vetenskapens och vetenskaplighetens obehövlighet (hör!), lika begriplig för professorer som studenter, fyllde med sin atmosfär såväl föreläsningssalarne som studiekammaren. Aldrig hördes ett levande ord...!»

Varför studerade de då? frågar man sig. Jo, för att slippa arbeta, och för att bli överklass! »bättre folk!»

»Samhället är blott en del av världen. Men förnuftet måste stå i harmoni med hela världen, med universum. Vid studiet av samhällets lagar kan det alltså inträffa, att man måste uppresa sig mot samhället.»

Social-Demokraten 29. 12 1910